Vad gör folk om kvällarna?

Så himla uttråkad. Inte det att jag inte har några fritidsintressen för det har jag – skidåkning, långfärdsskridskor, cykling, etc, etc. Men de är liksom inga hobbys att göra kl. 20.00 på kvällen, i mörkret med en halvmeter snö utanför dörren. Maken kollar på OS i Vancouver. Inte så att jag inte är intresserad av hur det går för Sverige, men för mig räcker det med den summering jag får dagen efter på TV:s morgonnyheter. Blev precis utskälld av yngste sonen som upptäckt att jag käkat alla hans popcorn. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad.
- Men mamma, du ska ju banta. Du kommer ju aldrig att bli smal om du äter mina popcorn.
Dags att göra något annat således. Jag gillar att skriva. En bok, kanske? Nä! Börjar kanske med något lite mindre. En dagbok kanske? Så kan jag ta det lite som det kommer. Skrev dagbok tidigare, faktiskt. Började som 13-åring och höll på tills jag var 35. Skrev varje dag. Det blev liksom som ett måste. Med mig är allt svart eller vitt, har inga gråzoner. Det är allt eller inget. Var tvungen att bestämma mig för att sluta, så jag bestämde mig för att sluta den dag jag disputerade. Vilken befrielse. Ingen mer dagbok att skriva när man är dödstrött och inte har något att förmedla, ingen dagbok att komma ihåg när man ska ut och resa och för vilken man måste skriva anteckningar som sedan ska föras in i dagboken vid hemkomst. Numer använder jag dator i större utsträckning och den är ju oftast med. Då skrev jag för hand.
Har så här i efterhand läst några av mina gamla dagböcker och fått mig ett och annat gott skratt. Dels för att jag formulerade mig så roligt, dels för de tankar jag hade runt saker och ting på den tiden. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade långtråkiga kvällar. Antagligen var jag inte hemma och när jag väl var det så var det bara avkopplande. Sedan kom maken och barnen in i mitt liv. När killarna var små hade jag häcken full med deras behov. Det skulle matas och badas och nattas och när man väl var klar så somnade man väl av utmattning. Nu är killarna snart 10 och 12 år och har inte samma behov av att matas och badas. De sköter sådant själva nu mer. Så då är det maken och jag, då. Han gillar att koppla av framför tv:n, själv är jag alldeles för rastlös för att koppla av.
Jag har blivit beskylld för att vara allt från arbetsnarkoman och hyperaktiv till att inneha någon form av bokstavskombination som innebär att jag inte bara kan vara. En kollega brukar säga att jag ”måste leva i nuet”.
-Mindfullness, brukar hon säga till mig. Man måste vara närvarande i nuet.
Själv är jag alltid steget före i tankarna. Maken brukar ironisera mig för att jag redan nu i 40-årsåldern lägger upp planer för våra dagar som pensionärer. Han är mycket bättre på mindfullness än jag är. Han har inget som helst problem med att lägga arbetet åt sidan och helhjärtat ägna sig åt sporten från tv-soffan, medan jag sitter som på nålar bredvid.
-Men herregu´ , säger du, kan jag inte kolla på något program som jag gillar på TV:n i sovrummet?
Nu är det tyvärr så att det är ytterst få program som jag kan kolla på från början till slut utan att zappa sönder dem helt och hållet. Är alldeles för rastlöst för ett helt tv-program. Kollar på ”Halv åtta hos mig”, för det är bara en halvtimme och Helge Skoog är helt underbar i sin roll som kommentator.
-Men gör nått annat då, säger du?
Det skulle jag gärna. Men vad? Vad gör folk på kvällarna? Bakar? Inte min grej. Blir inte bra. När jag gick i högstadiet skulle jag baka till mina kusiner, som på den tiden gick i lågstadiet. De skulle ha med sig kakor till något event på skolan. Det slutade med att de grät när de fick se resultatet. Brukar få recept på olika bakverk av kollegor på jobbet ibland. När jag försöker förklara för dem att jag inte kan baka stirrar de förvånat på mig.
-Men för guds skull, du är ju kemist, sa en kollega till mig en gång. Du måste väl kunna läsa ett recept.
Det är inte själva receptet jag har problem med, det är ugnen. Mina kladdkakor blir alldeles rinniga i mitten och stenhårda runt om. Bara en liten bit mitt emellan blir ganska bra. Köper därför mina kladdkakor. Det finns de som jobbar med att baka kladdkakor och de gör det mycket bättre än jag.
När killarna var små stickade jag dem varsina tröjor för att fördriva kvällarna framför tv:n. De fick själva bestämma färgerna. Men det blev så himla stressigt i och med att jag var tvungen att sticka båda tröjorna samtidigt så att ingen skulle få sin tröja färdig före den andra. I och med att jag själv inte har några syskon har lite svårt att relatera till denna syskonkamp som hela tiden utspelas hemma hos oss. Försöker förklara för grabbarna att det inte alltid är bäst att vara först. Den som får sitt sist har ju mest kvar. Om de mot förmodan lyssnar, så har de glömt allt till nästa gång.
Nu ska jag gå och natta min förstfödda. Den yngre hade somnat i soffan redan, så honom var det bara att placera till sängs. Den äldre måste jag först slita från World of Warcraft.
-Men mamma, jag har så lite kvar, titta så lite det är kvar tills jag ”levlar”. Kan jag bara få göra klart här så går jag och lägger mig sedan.
Antar att jag får vänta någon minut, så kan i alla fall ingen säga att jag hindrat honom i hans utveckling. I alla fall inte som worrior på World of Warcraft.